FIGHTING MOTHER

Hösten 1997 bjöd jag konstpubliken till Sergelstorg för att ta del av någonting som jag kallade för Fighting Mother. Det som publiken mötte var en kvinna ,Helena Lufuma som demonstrerade på Sergels torg mot att de sociala myndigheterna hade tvångsomhändertagit hennes barn.

Jag hade gått förbi hennes demonstrationsplats och reagerat på hennes sätt att visualisera sitt förtvivlan över myndigheternas beslut. Hon hade hängt sina barns kläder på tvättlinor bland pelarna på Plattan. På tvättlinorna hängde också vita lakan med texter i blodrött där hon berättade desperat och telegrafiskt om olika övergrepp hon kände att hon hade utsatts för. I övrigt hade hon ett skrivbord, en stol ett liggunderlag och några plakat.
Jag frågade henne om det var OK att bjuda dit några människor från konstvärlden för att ta del av hennes fall. Jag hoppades att det visuella kunde fungera som en utgångspunkt för ett samtal, eller som en ingång till en värld som man kanske undviker för att det känns för jobbigt eller rentav hopplöst.

Jag tyckte att det var intressant att med konstens hjälp försöka närma sig just ett sånt svårt men viktigt ämne.
I det här fallet fungerade jag själv som en slags media som fastnar för Helena Lufumas sak, fokuserar på hennes kamp och förmedlar det vidare till “min” publik som består av konstintresserade personer. Denna publik är inte mindre viktig i sammanhanget än tv-tittare eller läsare av dags eller kvälls - tidningar. Det som kändes och som fortfarande känns viktigt för mig är att använda den potential som finns i konsten till att försöka påverka en pågående process. Det handlar på något sätt om att få både konstnären och betraktaren ut ur sin position som voyeur, att ge besökaren möjlighet att agera, att ta ansvar, att vara med helt enkelt.

Dorinel Marc 2004